Ett tjugotal personer hade mött upp på årets första exkursion, en solig söndag med en snålt blåsande vind. Vi hade förväntat oss att få se Visbys tidiga lökväxter i blom, men den sena våren gjorde att alla arter inte hade kommit fram ännu. Vi började att titta lite på växterna invid ringmuren vid Skansporten, varifrån exkursionen utgick. I gräset blommade tusensköna och några enstaka ettåriga arter hade också redan blommor: skuggveronika, våtarv och rödplister. Vid en trappa upp till en dörr i muren fanns en tät matta av fint flikiga gröna blad. Här brukar det blomma jordkastanj senare fram på sommaren, och förmodligen var det dess blad som vi såg. Vid blomningen har de vissnat ner och eftersom bilderna i flororna visar blommande plantor så är det svårt att finna goda illustrationer som visar hur bladen av jordkastanj ser ut.
På väg mot Söderport passerade vi ett litet, ganska nyetablerat bestånd av tidig blåstjärna, en art som vi skulle få se mycket av under dagen. Precis innanför porten fanns en liten grupp av snödroppar. Detta är en vitt spridd europeisk art, som har förvildats på många håll på Gotland. Man skiljer den från andra arter inom släktet på de två något grågröna smala bladen, som är platt tryckta mot varann vid basen. Och på blommorna: på utsidan av vart och ett av de tre inre, små kalkbladen finns en liten v-formad grön fläck. Den turkiska snödroppen som växte i en rabatt i närheten utmärker sig däremot genom sina breda, grågröna blad som växer fram inrullade i varann. På de inre kalkbladen finns två gröna fläckar, en längst ner och en högst upp. Ofta har de flutit samman till en stor grön fläck. Den turkiska snödroppen förvildar sig inte lika lätt, men det finns gräsmattor och beteshagar på Gotland med vackra, fröspridda bestånd. I en närliggande rabatt stod två täta ruggar av långa, smala, styvt upprätta blad. En närmare tid visade att bladen var skarpt fyrkantiga i tvärsnitt. Eftersom rabatten låg vid en södervänd husvägg var blommorna redan förbi. Bladformen är unik för en grupp av Iris som vi kan kalla Reticulata-gruppen. Den vanligast odlade av dem är våriris. Exkursionsledaren som hållit plantorna under observation sedan en tid visste att berätta att den ena gruppen var en mörkt klarblå namnform ’Harmony’, som brukar beskrivas som en hybrid Iris reticulata ´ histrioides. Den andra gruppen hade tidigare haft klart gula blommor, och då handlar det om vintergäcksiris. Det som finns i odling är en helt steril form. I inget av dessa fall kan vi hoppas på fröspridning i naturen, utan det som kan dyka upp är kvarstående plantor, oftast utan blommor och då inte möjliga att bestämma till art.
I en rabatt lite längre ner kunde vi granska den tredje snödroppsarten, grön snödroppe. Den har breda, glänsande gröna blad. I blomman har den en liten grön fläck på de inre kalkbladen (ibland splittrad i två små fläckar). Det är den ovanligaste av de snödroppar man kan få se på Gotland, en långväga gäst från östra delen av Svarta havet.
Längre ner på Södertorg passerade vi en rabatt med en lång list av vårkrokus, här i en storvuxen blåviolett form. Mot husväggen blommade också hyacint. In på en tvärgata såg vi nu en verkligt förvildad växt, atlasvallmo, som här sedan lång tid etablerat sig genom att så sig i springorna mellan gatstenar och mot husväggar. Längre fram, under sommaren, blommar den med ljust tegelröda blommor längs en lång gatusträcka, men nu såg vi bara de ljusgröna rosettbladen. Och så vände vi oss om, mot söder. Här, i gräsmattan fanns en blå sky av blommor. Det var liten vårstjärna. Dess svenska namn antyder en skillnad mot de Scilla-arter som kallas för blåstjärnor. Vårstjärnorna fördes tidigare till släktet Chionodoxa, och de skiljer sig från dessa i två avseenden: Vårstjärnan har breda vita ståndarsträngar som hålls samlade som ett smalt rör. Blomman har sex flikar som inte går ända in till basen. Blåstjärnan har smala ståndarsträngar som hålls utspärrade och blommans flikar är inskurna ända till basen.
Nu är det inte alltid så lätt att dra skarpa gränser – som vi skulle få se längre fram – och det har lett till att det tidigare släktet Chionodoxa nu har inordnats under Scilla.
Här fanns också vintergäck, vars blomning nu var på upphällningen, så vi uppehöll oss inte mer här utan lämnade Södertorg och gick ner mot f.d. Landsarkivet. Här mot en södervägg växte ett rikt bestånd av tidig blåstjärna, i vilket det fanns flera vitblommiga grupper insprängda. Så vek vi av mot Skansporten där vi gjorde en liten avstickare upp på resterna av skansen. Här hade man planterat några grupper av små krokusar, som sedan hade lyckats sprida sig upp i det tunna gräset på murkrönet. De blommade i olika färger, några var blekgula, andra vita, andra blå, en del med mörka strimmor på utsidan, andra enfärgade. Hos dem som inte var gula kunde man i alla fall urskilja ett litet gult område i svalget. I detta fall var två arter inblandade: gullkrokus och silverkrokus. Vad som var vad vågade exkursionsledaren inte spekulera i; kanske var de rent gula exemplaren gullkrokus. Man kan köpa knölar av dem båda i lösvikt i plantskolorna som ”botaniska krokusar”. De är resultatet av korsningar av olika former av de två arterna under tidigt 1900-tal och en mängd av namnformer har skapats på så sätt.
Mot Solhem mötte vi sedan dagens rikaste bestånd av tidig blåstjärna. Men i beståndet fanns också några enstaka vårstjärna med sitt framträdande vita öga i blomman och mer rent ljusblå än den dovt blå färgen hos tidig blåstjärna. Och när man tittade närmare så såg man blommor som inte riktigt gick att placera, med vita platta ståndarsträngar men med liten blomma utan vitt öga, till exempel. Detta var hybriden mellan tidig blåstjärna och vårstjärna, som förmodligen uppstått spontant här. Vi passade också på att se på en annan hybrid som stod här, gullkrokus, i en form som har gått under många namn. Det som verkar användas mest är ’Yellow Giant’. Det är en gammal, steril hybrid mellan två arter, Crocus flavus och C. angustifolius, som odlades tidigare men som man mycket sällan ser i dag. Den är lätt att känna igen med sin stora pokalformade äggula kalk, invändigt med tre stora ljusgula ståndarknappar och ett litet gult märke, utvändigt med några gröna strimmor mot det gula. Eftersom den inte frösår sig så finner man den bara i utkast vid något enstaka tillfälle. Under dagen såg vi den bara i grupper där det fanns anledning att tro att den planterats.
Vi skulle nu vandra ner mot Palissaderna, men först stannade vi till vid några små grupper av grekisk krokus, lätt igenkänd med sina violetta blommor med ett mycket framträdande gult svalg (en form har en vit zon mellan det violetta partiet ytterst i blomflikarna och det gula svalget). Den brukar blomma tidigt på våren, och den bästa blomningen var nog redan över. Här fanns också lite porslinshyacint, just i början av blomningen. Dess blommor är mycket ljust porslinsblå och inuti blomman finns en liten ”bikrona” som omger ståndare och pistill. Den kan sprida sig ganska vilt i klippta gräsmattor, vilket vi kunde se på en kyrkogård lite senare under dagen.
Palissaderna är en mycket god livsmiljö för många lökväxter som trivs bra i sluttande mark med lätt skugga från lövträden. Här såg vi mer av vårkrokusen, här i en form som sprider sig med frön och kan bilda stora bestånd. Blomman kan vara färgad i mer eller mindre kraftigt violett, men i större bestånd brukar vita blommor dominera. I svalget finner man dock alltid ett mörkviolett stråk. Här fanns också en del snökrokus. Den saluförs oftast i en vackert blåviolett färgform och den sprider sig villigt med frön. Avkomman blir dock alltmer blekt lavendelfärgad i blomman, och det var några sådana grupper som fanns här, tillsammans med spridda snödroppar. Längre ner, vid bäcken som rinner genom Palissaderna fanns också ett fint bestånd av vårstjärna, rent ljusblå i blomman, inte så mörkt flaggblå som liten vårstjärna. Den skiljs lättast från liten vårstjärna genom att den har ett stort vitt öga i blomman. Men här fanns också några plantor med helt vita blommor.
Nu var det dags att vända mot Söderport igen. I gräsmattorna utanför ringmuren fanns en del härvor av ängvårlökens långa, rännformade blad. Men inga blommor. Den brukar blomma senare, men många grupper blommar inte alls eller mycket snålt. Vi tittade istället lite extra på de ljusgröna bladen av taggkörvel som stack upp i gräset vid Ringmuren strax innan Söderport. Från Söderport är den känd sedan 1852, men Linné hade noterat den mer ospecificerat från Visby ”på Gator och Kyrkogården” redan drygt 100 år tidigare.
Nu hade vi sett allt, trodde vi. De som tagit med sig kaffe drog sig mot vattentornet för att fika i lä från den kalla vinden. Några tog istället en liten vandring på den angränsande kyrkogården, där de nu välbekanta lök- och knölväxterna fanns i gräset omkring gravarna. Här kunde vi se mer av den gröna snödroppen som hade många vackra småplantor på ett litet område. Det fanns också en matta av porslinshyacint, det mesta ännu i knopp. Men en avvikande grupp med samma blomfärg drog till sig Jörgens uppmärksamhet. En närmare granskning visade att det var persisk vårstjärna, som odlas relativt sällan. Här hade den gett upphov till småplantor upp till en meter från den grav där den troligen ursprungligen planterats. En lång diskussion om den skulle betraktas som förvildad här eller ej kom att avsluta exkursionen.
Bo Göran Johansson
