Förra året inventerades knärot, som då var utsedd till ”årets växt” av Svenska Botaniska Föreningen. På Gotland är denna lilla skogsorkidé inte alls lika vanlig som på fastlandet, men på en del lokaler förekommer den tämligen rikligt. Denna sommarvarma söndag var det meningen vi skulle besöka en av de rikaste lokalerna vid Västös i Hall. Efter samling vid Hall kyrka och välkomsttal av exkursionsledarna Jörgen Petersson och Lars-Åke Pettersson skumpade vi iväg på en något gropig väg genom skogen och parkerade i en matta av blå axveronika vid stranden. Vi började med att se vad som fanns i närheten när vi klivit ur bilarna. Blåeld blommade fortfarande, liksom backtimjan, spåtistel och tulkört som varit ovanligt riklig i år. Det vackra gräset grusslok vajade i vinden med sina vitluddiga vippor och på sina håll var marken täckt av backsmultron.
Vi vek av in i skogen och där fick man se sig för var man satte ned fötterna för det var verkligen gott om knärot. Blomningen var inte riktigt på topp ännu så en del exemplar var ganska svårsedda, men många blommade i full prakt. Mycket vackert! Vi ägnade en god stund åt närgångna studier och fotografering ur alla vinklar. Vi såg också den senblommande orkidén skogsknipprot, björkpyrola och mängder av ängskovall innan vi lämnade skogen.
Längs stigen utmed stranden noterades bl.a. bergmynta, käringtand som blommade i både gult och skarpt orange, solvända, axveronika och purpurknipprot som stod i mjölonmattorna, dock i det närmaste överblommad. Lingonen hade börjat mogna och lyste röda och blanka precis som stenbäret som också har röda bär. En finnoxel stod i vägkanten och bladen kunde lite senare jämföras med rönnens. Vi vek av på en stig som ledde upp mot en sommarstuga och här sågs bockrot, alvaroxbär, brunört, praktbrunört, nästrot, tvåblad, blodrot, blad av sårläka, lundskafting som är ett av de vanligaste gräsen på Gotland samt det mycket mer sällsynta gräset strävlosta.
Nu hade vi kommit fram till en kalkugnsruin och här noterades liten sandlilja, vildlin och uddögontröst. Plötsligt ropade Jörgen: Stå still! Till en något förskräckt exkursionsdeltagare. En skogsnätfjäril hade slagit sig ner på hennes hatt och kunde beundras en kort stund innan den fladdrade iväg, även den något förskräckt av all uppmärksamhet. Runt kalkugnen växte skogstry och bland nedrasade stenar fanns den lilla ormbunken kalksvartbräken. Efterson terrängen började bli något oländig beslutade vi att gå ner på vägen igen. På tillbkavägen kunde liguster, getapel och revfingerört räknas in och på en fältvädd satt en luktgräsfjäril.
Väl tillbaka vid utgångspunkten avnjöt vi medhavd matsäck på en klapperstensvall vid strandkanten. Med detta tackade de flesta för sig men de som dröjt sig kvar till sist gjorde ett stopp till för att beundra ett vackert blommande bestånd av rosenkronill.
Marita Westerlind
