Dagens exkursion utgick från Bäls kyrka, varifrån vi snabbt tog oss till en mindre skogsväg strax väster om själva Bälsalvret, där vi parkerade bilarna (det finns ingen lämplig plats att parkera vid det öppna alvret). Här befann vi oss strax nedanför Ancylusvallen i en vacker tallskog. På marken blommade mattor av backtimjan och strött bland dessa fanns blodnäva, solvända, gulmåra och praktbrunört och. Här fanns också gullris, som blommar på sensommaren. I väggruset stod enstaka plantor av bitterfibbla.
Marken sluttar här ner mot öster och planar sedan ut något på själva Bälsalvret. Vi drog oss alltså neråt, mot öster, och kunde se hur marken blev fuktigare och markvegetationen övergick i en tuvig gräsmark dominerad av blåtåtel med inslag av piggrör. Blodrot var vanlig här, liksom ängsvädd. Vi såg också några enstaka praktsporrar, men nästan alla hade sedan länge blommat över. Längre fram glesnade skogen ut och nu tog axag över. Här kunde vi förutom praktsporre också se luktsporre. Det lilla vildlinet med sina vita blommor tilldrog sig också deltagarnas intresse.
Nu kom vi ut på öppna ytor med blottad lerig vittringsjord, där växterna var glest utströdda. Turligt nog hade marken så här års ännu inte tagit till sig så mycket vatten att bärigheten blev dålig, så vi kunde gå torrskodda och slapp klafsa runt i blöt lera. Här fanns stora fält av högvuxen ängsvädd som nu blommade fint. Och här mötte vi nu Bälsalvrets karaktärsart, blodtopp, i stora mängder. Här och där blommade enstaka majvivor om och vi såg också slåtterblomma kustarun och höstfibbla. Några enstaka bestånd av honungsblomster fanns också, men den var nu helt i frukt. Tidigare på sommaren, när den står i blom, finner man den lättare – det finns ganska mycket av den här! Även purpurknipprot, som fanns i rika bestånd, var helt utblommad. Den lilla ormtungan har inga färger annat än ljusgrönt men syntes bra mot den bleka alvarmon.
Längre fram stötte vi också på ovanligt högresta plantor av långbladig spåtistel, och under dem stod den pyttelilla småtöreln. Denna art, som också kan finnas i åkermark och i utdikade myrar, är kanske en kulturflykting som funnit en lämplig växtmiljö här ute i den blottade lerjorden. En annan sådan art, som vi såg i ett enda exemplar, är rödmire. Även den var i dvärgformat jämför med hur den kan växa i välgödd åkermark. En art som förvillade oss var en rödtoppa, som här växte i en låg, ogrenad form. Växtplats och blomningstid tydde på Odontites vulgaris, men det lilla formatet pekade mot Odontites verna. En litteraturkonsultation (Britt Snogerup: Northwest European taxa of Odontites (Scrophulariaceae), i Acta Botanica Fennica 1983) som gjordes efter exkursionen gav svaret: Det är Odontites vulgaris, som här har modifierats genom den värdväxt som den parasiterar på, här fårsvingel.
Vi tittade också särskilt noga på två arter som är specifika för denna miljö: vätögontröst, nu i mycket riklig blomning, även med många stora och kraftiga exemplar, samt bågsvingel, som vi bara kunde hitta ett fåtal plantor av.
Nu var det dags att återvända och vi gick nu längs Slitevägen tillbaka. I vägkanten stod stora bestånd av piggrör – ute på alvret fanns däremot istället den nära släktingen bergrör. Och innan vi kom fram till utgångsplatsen kunde vi granska ett stort bestånd av sammetsbockrot, som har många av sina rikaste växtplatser på Gotland i grusiga vägkanter. Exkursionen avslutades med fika i skogen mot Ancylusvallen medan åskan mullrade stillsamt på avstånd.
Bo Göran Johansson
